Sylvia Eriksson
– sjöman och rebell

Sylvia Ericsson, 1940-talet. Foto: Bruce foto

I museets samlingar finns ett unikt tidsdokument från tiden runt andra världskriget: sjömannen Sylvia Erikssons dagbok. Här skildrar hon vardagslivet ombord och ger en personlig inblick det farofyllda livet till havs mitt under brinnande krig.

Sylvia Eriksson (1903-1991) föddes i Göteborg, växte upp på Gotland och gick till sjöss på 1930-talet. Som ung arbetade hon som barnskötare men arbetet passade henne inte och därför valde hon att gå till sjöss. Något som inte alls uppskattades av Sylvias släkt – ingen i hennes familj hade arbetat till sjöss tidigare och Sylvia sågs därför lite som en rebell. I Sjöfartsmuseet Akvariets samlingar finns en kopia av hennes dagbok, som ger en personlig inblick i sjömanslivet till havs. Ett värdefullt tidsdokument, inte minst då det finns få kvinnliga vittnesmål från denna tid i museets arkiv. Sylvia arbetade med städning och uppassning av fartygets befäl, och hjälpte då kokerskan med matlagning åt besättning. Hon hade periodvis själv tjänsten kokerska ombord.

”Har fått en SKARP anmärkning om att jag inte sköter kaptens kläder, borstar hans skor och kläder. Det visste jag verkligen inte att förestånderskan skulle vara kaptens privata piga också, men det är väl så med sådana där sortens människor. De kommer från små förhållanden, ingen uppfostran, ingen bildning och så ”kommer de upp sig” som de heter och så har vi den typiske uppkomlingen med alla dess olater. Idag har jag stoppat 16 strumpor till honom, mina egna får jag väl sy ihop, orkar inte stoppa dem efter klockan 8 ikväll.

Ur Sylvia Erikssons dagbok, maj 1941

Hårt arbete, trakasserier och starka nerver

I en artikel om sjöfarande kvinnor i den socialdemokratiska kvinnoföreningens tidning Morgonbris berättas att hon hösten 1942 är kokerska på ett fartyg där besättningen består av 19 män och tre kvinnor, inklusive henne själv. Hon arbetade tio timmar om dagen och hade arbetat ombord i fem månader.

Uppslag ur tidskriften Morgonbris, 1942.

Sylvia skrev flitigt i sin dagbok om såväl dålig arbetsmiljö, trakasserier och kollegers alkoholism, samt om kriget: om minfaror och bombanfall av brittiska plan. I Rotterdam var hon med om ett brittiskt flyganfall med eldsvådor och många döda. Hon fick springa till skyddsrum med granater och splitter regnande omkring sig. Så här säger hon själv om livet till havs:

”Det skulle ju inte gå att klara arbetet om man ständigt ängslades för vad som kan hända. I det stycket är jag fatalist. Men sjömansyrket passar inte för folk med svaga nerver – allra minst i krig.” 

Sylvia Eriksson, artikel i Morgonbris 1942/12 s 28

Livsfarlig vardag

Och Sylvia Eriksson måste haft synnerligen starka nerver. Under andra världskriget arbetade hon på lastfartyg som gick både över Nordsjön och i konvojer till Tyskland. Det innebär att Sylvia gick på den så kallade ”dödsfarten”, som var benämningen på den fartygstrafik med järnmalm, som utgick från svenska hamnar till bland annat norra Tyskland under andra världskriget. I retur fraktades ofta stenkol och koks till Sverige.

Måndag 7 juli 1941 berättar hon i dagboken om att minor desarmerats nära hennes fartyg och att de under natten blivit bombade av brittiska plan så att fartyget skälvde. 3 oktober 1941 berättar hon att ”Tommies” kom med död och förskräckelse till Rotterdam. Tommies var ett smeknamn på brittiska soldater som blev populärt under första världskriget men även användes under andra världskriget. Sylvia berättar om otaliga flyganfall, eldsvådor och många döda.

”Skall nu tvätta av mig lite smuts och något av tröttheten, sedan skall det bli skönt att få krypa ner mellan två lakan och sova om nu Tommies tillåter det. En sista blick ut genom ventilen, natten ser så mjuk och lugn ut, stjärnorna blicka så klara ner på oss där uppifrån oavsett om vi äro tyskar, holländare eller svenskar. Skola vi människor någonsin lära oss att inte bara jag utan även du har rätt.

Ur Sylvia Erikssons dagbok, 20 september 1941

Fartyget minsprängdes

Sylvia överlevde dödsfarten och andra världskrigets andra faror. Hennes fartyg NÄMDÖ minsprängdes dock 12 augusti 1944 på en liknande resa som de Sylvia gjort. Fyra i besättningen omkom. Sylvia flyttade till Göteborg omkring 1944. Hon gifte sig aldrig och fick inga barn. Hennes intressen, som hon ägnade sig åt både hemma och på frivakterna ombord, var konst, frimärkssamling, språkstudier och läsning. Sylvia avled 23 maj 1991.

En transkribering av Sylvias dagbok skänktes till museet 2018 av Sylvias systerdotter. Delar av dagboken finns att ta del av i utställningen Hav av historier.