Svenska sjömän i Kongo

Under 1800-talet började europeiska blickar riktas mot den afrikanska kontinenten. Afrika hade inte tidigare varit i fokus för deras koloniala drömmar. Kunskapen om kontinenten var låg och baserades främst på erfarenheter från slavforten och handelsstationerna. Afrika uppfattades länge som svårtillgängligt och farligt.

Slavhandelns motståndare hade länge agiterat för att slavhandeln skulle bytas ut mot annan handel och handelsmän i Europa letade nya marknader. Dessa grupper pressade Europas regeringar att rikta intresset mot Afrika. Den afrikanska kontinenten skulle ”räddas” genom kristendom, handel och kolonialism. Intresset växte och under senare delen av 1800-talet påbörjades det som kallas ”The Scramble of Africa” eller ”Huggsexan om Afrika”.

1895 samlades Europas ledande män i Berlin för att fördela Afrika emellan sig. Kontinenten delades upp i protektorat, kolonier och frihandelsområden, utan hänsyn till de lokala förutsättningarna eller människorna som levde där. Fokus för deltagarna på konferensen var att hålla fred dem emellan. Ingen förstod eller brydde sig om vilka förödande konsekvenser deras agerande skulle få. Bild: Sjöfartsmuseet Akvariet (?)

Leopold II av Belgien koloniserar Kongo

I Belgien hade kung Leopold II blivit alltmer intresserad av att skaffa sig en koloni. Det koloniala projektet var kungens privata, då intresset var svalt hos regeringen. Inspirerad av de ”upptäcktsresande” som tagit sig till Afrika, såsom Henry Morton Stanley, började Leopold II agera för att uppnå sin dröm om en koloni. Han tog kontakt med Stanley och det bestämdes att kungen skulle finansiera en expedition ledd av Stanley längs Kongofloden. Täckmanteln var att expeditionen skulle gynna internationell frihandel och framåtskridande i området. Stanley skulle anlägga en rad handelsstationer längs Kongofloden och köpa upp så mycket land han kunde.

Leopold II var en mycket förmögen man men hans Kongoprojekt kom att kosta honom enorma summor. Till sist hyrde han ut stora delar av Kongo till privata bolag för att rädda sin ekonomi (bolag han också var aktieägare i). Dessa bolag fick rätt att utnyttja landets resurser, driva in skatt och tvinga lokalbefolkningen att leverera allt större mängder rågummi. Vid 1900 hade hans privata förmögenhet ökat femdubbelt. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv (?)

Avtalen som de lokala härskarna skrev på innebar därför att de sålde sin jord och suveränitet till kungen i Belgien. Hemma i Europa lyckades Leopold II genom diplomati och förhandlingar övertyga alla om att projektet skulle tjäna framåtskridande och att det skulle råda frihandel i Fristaten Kongo, där han själv var statsöverhuvud. I och med det hade kungen blivit ensam ägare till ett landområde som var 80 gånger så stort som Belgien, vilket gjorde honom till världens största godsägare.

Ett av världshistoriens värsta folkmord

Leopold II:s styre i Fristaten Kongo skulle leda till ett av världshistorien värsta folkmord. Kungens syfte med projektet var att dra nytta och göra sig förmögen på landets naturresurser som elfenben och rågummi. Han fick dock svårt att få ekonomin att gå ihop och lät därför även privata bolag hyra in sig. Kolonialmakten och företagen samarbetade för att exploatera regionens naturresurser och befolkning maximalt. Rovdriften i landet var enorm och ledde till fruktansvärda övergrepp på befolkningen. Tiotals miljoner kongoleser fick sätta livet till under Leopolds tid i Fristaten Kongo mellan 1885–1908.

Kongoleser tvingades till arbete genom extrem brutalitet och folket drabbades av svår svält. Kongoleserna gjorde motstånd men slogs ner genom gisslantagningar, stympningar, våldtäkter, mord och att hela byar brändes ner. Det skoningslösa våldet fick även européer, främst missionärer, att höja kritiska röster. Behandlingen av kongoleserna och misskötseln av kolonin skulle också till sist bli Fristaten Kongos fall.

Tiotals miljoner kongoleser fick sätta livet till under Leopolds tid i Fristaten Kongo mellan 1885–1908.

Vid 1906 var skandalen blottad och det visade sig att kungens rovdrift hade halverat landets befolkning. Den 15 nov 1908 övertogs kolonin av belgiska staten. Leopold II lastades ensam för metoderna och övergreppen. Trots detta fortsatte rovdriften på plantager och i gruvor och tvångsarbetet upphörde inte förrän 1934. Det återinfördes så sent som under andra världskriget då Kongo blev en viktig leverantör av råvaror.

Efter kriget gjorde belgiska staten insatser för att satsa på att bygga upp infrastrukturer, skolor, sjukhus och sociala funktioner. Men kongoleserna fick inte tillgång till de bättre utbildningarna eller tillgång till makt och ansvar i samhällets olika funktioner. I juni 1960 blev trycket för stort på Belgien genom kritiken i omvärlden mot kolonialismen och den afrikanska nationalismen. Kongo fick sin självständighet och Republiken Kongo bildades med Joseph Kasavubu som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Fristaten Kongo är ett av de mörkaste kapitlen i Afrikas historia och i berättelsen om Europas kolonialvälden. Arvet av våld och förtryck lämnar långa spår, ända in i våra dagar.

Svenska sjömän tidigt på plats

Redan i början av Leopolds koloniala projekt fanns det svenskar på plats i Kongo. Den allra förste svensken som fick anställning i landet var sjökaptenen Anton Emanuel Andersson från Västsverige, år 1880. Han fick i uppdrag av Stanley att transportera ångaren En Avant till Stanley Pool. Andersson skulle följas av hundratals svenska män. Svenskarna var under den tidiga koloniseringen den tredje största nationaliteten i kolonialadministrationen, efter belgare och italienare. Sjömännen anställdes för att trafikera den svårnavigerade Kongofloden. Men det var inte bara sjömän som tog anställning. Andra som tjänstgjorde i kolonin var soldater, snickare, rallare, pannsmeder och kopparslagare. Det var en brokig samling svenskar som tog tjänst eller på olika sätt befann sig i Fristaten Kongo.

Det var de svenska, norska och danska fartygskaptenerna, styrmännen, maskinisterna och skeppshantverkarna, som i verkligheten i första hand möjliggjorde belgarnas erövring av Kongolandet.

Harald Jensen-Tusch i ”Skandinaver i Congo. Svenske, norske og danske maends og kvinders virksomhed i den uafhaengige Congostat, år (?)

De allra flesta svenska kongoresenärerna reste med något av Göthabolagets ångare. Här ser vi Olof Wijk liggande vid kaj i en hamn någon gång mellan 1891 – 1917. Arkivbild: Sjöfartsmuseet Akvariet (?)

Den typiska resan till Kongo gick från Göteborg via Antwerpen. Där gjorde de en anställningsintervju, läkarundersökning och köpte all utrustning som behövdes: uniform, solhjälmar, myggnät och mediciner mot feber, diarré och insektsbett. Det var vanligt att få solsting och feber, ibland med dödlig utgång. Även andra allvarliga sjukdomar, våldsamheter, drunkningsolyckor och krokodilattacker kunde innebära slutet för en svensk sjöman på Kongofloden. Ungefär en femtedel av de som begav sig till Kongo kom aldrig hem igen. Klimatet var inte idealiskt för européerna men ett av det allvarligaste hotet mot hälsan var malaria och sömnsjukan, orsakade av mygg och tsetseflugor. Kongo blev en chockartad kulturkrock för de flesta svenskar. Klagomål om usel inkvartering, mat och mygg var vanliga.

Gustaf Wilhelm Nilsson från Göteborg

En av alla svenska sjömän som tog anställning i Fristaten Kongo var Gustaf Wilhelm Nilsson från Göteborg. Han hade tidigare arbetat till sjöss både svenska och norska fartyg. Han började som jungman, matros och styrman på fartyg som gick till olika hamnar i Europa och Sydamerika. I oktober 1899 tog han anställning i Fristaten Kongo för första gången, 24 år gammal. Han skulle komma att skriva på ytterligare tre kontrakt, innan han blev sjuk i malaria och fick åka hem. Han skulle sedan lida av sviterna från denna sjukdom i resten av sitt liv.

Gustaf Wilhelm Nilsson föddes den 6 oktober 1875 i Göteborg. Han bosatte sig efter andra världskriget i Lerum med sin familj och där bor han fram till sin död 1963. Fotografiet är taget i Antwerpen hos Photogr. Maritimes Hugo Piéron Loodts.

I Kongo anställdes Nilsson först som sjökapten av andra graden (troligtvis styrman eller sekond) men han steg i graderna. Han blev senare kapten och arbetade på flera olika ångare. Nilsson var stationerad i Leopoldville och jobbade främst på övre Kongofloden under sin tid i Kongo.

I Sjöfartsmuseets samlingar finns över två dussin vykort skickade av Gustaf Vilhelm Nilsson hem till familjen. Här är ett vykort från Gustaf till hans hustru Augusta från Libreville, Gabon, på resan ner till Kongo, där han hoppas på återseende.

På Sjöfartsmuseet Akvariet finns ett stort material efterlämnat från Gustaf Vilhelm Nilsson, däribland några nedtecknade minnen från Nilsson. Han berättade gärna om sina upplevelser till sjöss och hans döttrar skrev ner sin pappas berättelser från Kongo – om vilda djur, matupplevelser, vädret, kongolesiska ord och sjöfartshistorier. Efter tjänstgöringen blev Gustaf aktiv i den belgiska kongoveteranföreningen och dess svenska avdelning. De träffades regelbundet och delade minnen och höll sig uppdaterade över händelserna i Kongo. Alla Kongoresenärer fick också en livslång pension från kolonialstaten.

Se fler föremål och bilder från Gustaf Vilhelm Nilsson i utställningen Hav av historier.