Vad menas med kvarstadsbåtar, lejdbåtar och vita båtar? Och varför var bananer så eftertraktade under andra världskriget? Ta del av några avgörande händelser i hamnstaden Göteborg under andra världskriget.
När tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940 låg 30 norska fartyg i Sverige, varav 15 i Göteborg. Frågan var vem fartygen tillhörde efter tyskarnas invasion? Tyskarna ville ha dem till Norge, och den norska exilregeringen i London ville ha dem till England. Fem fartyg genomförde i slutet av 1940 en lyckad (och olovlig) resa till England, fullastade med kullager. Frågan om de andra fartygens öde drogs inför domstol i Sverige. Fartygen belades med kvarstad – de hade inte tillåtelse att lämna Göteborg. Tyska och allierade agenter rörde sig i Göteborg för att hålla koll på båtarna. I efterhand står det klart att den svenska regeringen försökte påverka domstolen att döma till Tysklands favör, men efter ett halvår dömdes saken ändå till den norska regeringens favör: som laglig regering hade den rätt att skicka efter alla norska fartyg.
Avfärden för de tio fartygen i Göteborg i slutet av mars 1942 gick dock inte att dölja. Sex av dem sänktes av tyskarna på väg till England, två kom fram och två återvände till Göteborg där de kom att ligga kvar under resten av kriget. Av de ca 470 sjömännen på de tio fartygen blev 19 dödade och 236 tillfångatagna. Av dessa dog 44 i koncentrationsläger och en del avrättades.
Ett av de norska fartygen, Skytteren, i Göteborgs hamn 1932. Skytteren sänktes av tyskarna i närheten av Måseskär. I många år låg det som en tickande miljöbomb på havets botten, men är nu tömt på sin olja. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv.
Trots att Sverige var ett neutralt och icke-krigförande land under andra världskriget fick Sverige se förluster av både egendom och liv.
Sverige blev under andra världskriget mycket isolerat, omgivet av minfält. Minfältet i Skagerrak blev känt som ”spärren” och många sjömän som vid ockupationen av Danmark och Norge 1940 var i tjänst på oceanerna, hamnade utanför. De kom att jobba vidare på svenska fartyg som hyrdes ut till britter och amerikaner, eller på utländska fartyg. Sjömän som hamnade innanför spärren kom att jobba med den svenska trafiken till Tyskland, men många gick också iland och arbetade med annat.
Trots att Sverige var ett neutralt och icke-krigförande land under andra världskriget fick Sverige se förluster av både egendom och liv. En speciellt utsatt grupp var sjömännen: 261 svenska fartyg förliste och 1361 svenska sjömän omkom ombord på svenska fartyg, samt ytterligare kanske 500 på utländska fartyg. Göteborg som sjöfartsstad, där många sjömän hade sina hem och familjer, påverkades starkt när båtar förliste och sjömän skadades och tillfångatogs. Många var borta i flera år och en del kom aldrig tillbaka.
På bilden syns en italiensk hornmina, inköpt till Sverige 1940. Minan visas utställningen Hav av Historier. Foto: Kristin Lidell
Under andra världskriget fanns det en oro i Sverige för att matbrist och hunger ännu en gång skulle prägla vardagen. Men tack vare bättre planering och inte minst ”lejdbåtarna”, blev situationen aldrig så allvarlig som under första världskriget. Efter förhandlingar med de krigförande staterna fick Sverige tillåtelse att föra viss handel med så kallade lejdbåtar, som i begränsat antal och med förbestämda rutter fick tillåtelse att föra varor in och ut ur Sverige från och till andra neutrala länder, via Göteborgs hamn. I början gick mycket av lejdtrafiken till USA för att senare övergå till Sydamerika, främst Argentina. De 226 lejdbåtsresorna försåg svenskarna med viktiga varor. Införseln av olja och drivmedel var nödvändigt för uppvärmning och transporter och införseln av livsmedel som kaffe, kakao, salt, ägg, kryddor, fläsk och majs bidrog till högre levnadsstandard och att ransonerna inte behövde sänkas ytterligare.
Modell av lejdbåten Mindoro, byggd 1941 på Götaverken och som tillhörde Svenska Ostasiatiska kompaniet. Modellen har neutralitetsmarkeringar och visas i utställningen Stad längs vattnet på museet. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariet
Vissa mindre livsnödvändiga varor som till exempel tobak och frukt kunde också komma med dessa fartyg, även om det oftast inte rörde sig om stora volymer. Bananer var eftertraktade och när en båt kom med bananer spreds ryktet som en löpeld genom Göteborg och folk satte upp sig i kö hos sin handlare. Det gällde att vara kompis med sin frukthandlare eller att känna någon som jobbade i hamnen för att få tag på bananer, då de flesta lastades direkt på tåg och transporterades till Stockholm. En del bananer levererades till sjukhus, barnhem och liknande.
Lossning av bananer i Göteborg hösten 1939, innan kriget försvårade transporterna. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv
Under krigsåren hade båda sidorna tagit tusentals krigsfångar; fallskärmssoldater som landat på fel plats, piloter från störtade plan och sjömän från förlista militära fartyg. Folke Bernadotte, som vid denna tid var vice ordförande i Röda Korset, var en av de som arbetade för att dessa krigsfångar skulle få återvända till sina hemländer. Efter förhandlingar mellan tyska och brittiska representanter, där svenska diplomater spelade en viktig roll, kom båda sidorna överens om att utväxla främst skadade krigsfångar i ett neutralt land. Fartygen som skulle användas blev garanterade fri lejd.
Andra världskrigets första fångutväxling skedde i Göteborg i oktober 1943 vid Stigbergskajen, nedanför Sjöfartsmuseet.
Tack vare Folke Bernadottes inblandning föll valet på Sverige och andra världskrigets första fångutväxling skedde i Göteborg i oktober 1943 vid Stigbergskajen, vid Amerikaskjulet precis nedanför Sjöfartsmuseet. Svenska Amerikalinjens fartyg Drottningholm fungerade som mötesplats för parterna. Förhandlingar pågick ombord på Drottningholm mellan höga militära ledare från Tyskland, USA och England tillsammans med representanter från Sverige och Röda Korset.
Med fartyg och tåg transporterades drygt 4000 engelsmän och mer än 800 tyskar till Göteborg där de fick mat, logi och underhållning i väntan på själva utväxlingen. Röda Korset, Lottakåren, Frälsningsarmén och polisen bidrog till att ta hand om fångarna. Brittiska flaggor vajade bredvid hakkorsflaggor på Stigbergskajen och många göteborgare tog sig dit för att bevittna händelsen. I tidningen Sjömannen berättades det om en engelsk major som suttit i fångläger i Tyskland och som under sin tid som fånge hade brevväxlat med en svensk kvinna och förlovat sig med henne. De råkade nu sammanträffa på Stigbergskajen. Det berättas också om ett tyskt gift par som suttit i olika fångläger i England, som sedan helt plötsligt träffade varandra på tåget i England, på väg till båten till Göteborg.
Fartyget Gripsholm, september 1944, vid den andra fångutväxlingen i Göteborg. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv.
En andra fångutväxling skedde i september 1944, av sammanlagt 4888 soldater och civila. Fartyget Gripsholm anlände till Göteborg med tyska krigsfångar och vid ankomsten var kajen full med folk, och det bjöds på underhållning. När de tyska krigsfångarna ankom till Frihamnen spelades Tysklands nationalsång. De tyska fångarna, många av dem allvarligt skadade, fick hjälp av svenska Röda Korset och scouter att komma av båten. De fördes sedan ombord på tåg som stod och väntade precis vid kajen och som skulle föra de hemåt mot Tyskland.
I Göteborg var hotell, skolor och sporthallar fulla med allierade före detta krigsfångar som var undernärda, svaga och sjuka efter sin tid i tyska fångläger. Efter ett par dagar avgick Gripsholm mot England. Tidningar i England och Tyskland lovprisade Sverige, Göteborg och de lokala Röda Korset-grupperna efter de båda fångutväxlingarna, med rapporter om god organisation och gott omhändertagande av fångarna. Men de göteborgare som lyckades komma nära kunde ana krigets fasor när tusentals skadade soldater passerade framför deras ögon.
De vita bussarna som tog med sig tusentals lägerfångar till Sverige under krigets slutskede är ganska välkända. Mindre kända är de vita båtarna. Direkt efter kriget var flyktingsituationen i Europa gigantisk och katastrofal. Tiotals miljoner människor var på flykt, många hade helt förlorat sina hemländer och det fanns inget att komma hem till. I de tyska lägren satt fortfarande tusentals människor och väntade på att få komma loss. Sverige fick då frågan från FN om man kunde ta emot ungefär 10 000 lägerfångar från olika europeiska länder, många av dem judar. De flesta var kvinnor. De hämtades med båt från Tyskland. 800 personer kom med båt till Göteborg, varav 400 stannade i läger i Gärdsås i Bergsjön, Robertshöjd vid Östra Sjukhuset och i Skatås. Resten hamnade i Mölndal och Uddevalla.
Direkt efter kriget var flyktingsituationen i Europa gigantisk och katastrofal. Tiotals miljoner människor var på flykt.
De fick bo i baracker på många håll i landet och man försökte skapa en bra tillvaro för dem, med underhållning och museibesök (bland annat på Sjöfartsmuseet). Men de fick också jobba om de kunde: sy och laga kläder samt laga leksaker som såldes i butik. Efter något år, sommaren 1946, hade de flesta rest vidare. Några reste till sina gamla hemländer, men de flesta tog sig till USA, Israel eller Australien.
Fredrikshavnslinjens Kronprinsessan Ingrid under transporterna, juni 1945. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv
Under de allra sista dagarna av kriget, i maj 1945, kom en tysk ubåt till Göteborgs skärgård. Den hade flytt undan ett engelskt flygplan och var nu skadad så att den inte kunde dyka. Ubåten tillhörde den senaste generationen av tyska ubåtar, den så kallade Typ XXI. Den var mer tekniskt avancerad än någon ubåt i Sverige eller hos de allierade. När freden kom ett par dagar senare gav tyskarna upp, men sänkte sin ubåt. Ubåten bärgades av den svenska marinen året därpå och skrotades på Götaverken. Man fick inte behålla den eftersom Sverige hade varit neutralt, men innan den skrotades undersökte man den noga och tog vara på allt man kunde använda.
Historien är en påminnelse om hur nära kriget var – egentligen bara bortanför horisonten
Bärgningsledaren Olof Sjöholm, chefen för hela operationen på Götaverken, fick fatt i ett par saker själv – bland annat ubåtens örlogsflagga. Vid hans död många år senare hittades flaggan av hans barn, som kom till Sjöfartsmuseet med den. Flaggan finns idag i utställningen Stad längs vattnet och historien är en påminnelse om hur nära kriget var – egentligen bara bortanför horisonten. Det kan verka självklart idag att Sverige inte deltog i kriget och att Tyskland aldrig anföll Göteborg, men för dem som var med då var det inte självklart vad som skulle hända. Ubåten och dess flagga är ett bra exempel på krigets närhet och oförutsägbarhet, som människorna, också i Göteborg, hade fått leva med så länge.
Besök utställningen Stad längs vattnet som rör sig från det globala hamnsystemet till den lokala kajkanten. I utställningens fyra delar möter du berättelser från hamnstaden.
I vår utställning Hav av historier får du stifta bekantskap med människor på världshavet under 400 år. Spana in Andrées polarbåt från Nordpolen, äventyraren Signe Berlins unika arkivfilmer, Vilhelm Mobergs brev till museet – och mycket, mycket mer.