Med sjömännens egna ord

De flesta berättelserna handlar om olika upplevelser till sjöss som hände i deras ungdom på 1800-talet. Citaten är något redigerade och förtydligade för att göra dem lättare att läsa, men vi har behållit äldre stavning och fackuttryck.

Försöket att runda Kap Horn

Oscar Andersson var en sjöman från Haga i Göteborg som kom att arbeta på stora engelska och amerikanska segelfartyg på 1890-talet. Arbetet på ett segelfartyg kunde vara mycket hårt och något av det svåraste var att runda Kap Horn i västgående riktning eftersom de många stormarna där nästan alltid blåser österut. Här skriver han drygt 40 år senare om svårigheterna i ett försök att runda Kap Horn 1892:

”Vi är snart vid ’Hornet’. En vakt [fyra timmar] till [så hade vi] passerat det men tjockan kom, sedan kom vestan med storm, den ena stormen efter den andra. Vi har ej något annat att vänta. Det är höstmånad [på södra halvklotet] februari, vi fick ligga der nere och brottas med stormarna i 10 veckors tid. Vi har lagt henne för stormsegel, tre undre märs refvad, öfvra märs på storen [och] focken, klyfvaren [och] stormspanker [vi har bara uppe] 8 segel av [sammanlagt] 33 stycken som vi för, våt är hon det står vatten från för till akter, det ena brottet efter det andra får hon öfver sig, på däck kan vi ej vara, akter på halfdäck är den enda plats hon ej har över sig brott. Däckshusen är vi rädda skall gå öfverbord, vi har flyttat våran bostad under backen [främre delen av fartyget] men hon gräver näsan inunder i denna grofva sjö som hela världshafvet kan vräka upp i höjd. Så går dagar och nätter: sätta segel bärga segel passa varje chans vi har att komma rundt. Ingen ro natt eller dag, genomvåta, ingen eldstad att torka våra kläder, sur vakt efter vakt, kom man ut på däck från backen blev man genomvåt. Mången gång tänker jag, att man stod ut med det lifvet, det mest hårda man kan vara ute för, då känns det skönt att sitta i sitt lugna hem och nerskrifva dessa minnen man har gått igenom. Man glömmer så lätt, bäst så. Vi hade en brygga från för till akter ingen fick gå på däck, men en blev spolad överbord. Vi hade mist en man: det känns [med] en man mindre, sista resan hade… fyra man [spolats] överbord som blef borta. Hon rullar den ena relingen efter den andra under och tar den ena sjön efter den andra öfver sig”

Efter 10 veckor lättade vädret och man kunde slutligen ta sig runt Kap Horn för den vidare färden mot San Francisco.

Snapsar ombord

På segelfartygen kunde alkohol fungera som ett belöningsmedel för gott arbete. John Laurentz gick till sjöss på 1860-talet och kom att arbeta många år på oceanerna. I hans bevarade dagboksanteckningar finns noggranna noteringar om snapsar han fick och inte fick:

”Den 26 [juli 1866] gingo vi från West Hartlepool, plenty trubble hela dagen. Makrillfisket går bra, vi fingo en snaps”… ”Min födelsedag den 29 [mars 1867] förgick utan en enda snaps”… ”Den 29 [augusti 1867] slagtade vi vår gamle Hans [skeppsgrisen?] och fingo slagtsupen”… ”Den 14 [november 1867] hade vi lasten ute, 12 697 säckar, vi hurrade och fingo en Olle [snaps]”… ”Luciadagen blev utan förfriskning”, ”Den stora dopparedagen voro vi på long. af Cap Agulhas, vi fingo spiritus” osv…

Brutala upplevelser ombord

Att vara jungman, tonåring och nybörjare ombord, kunde vara en brutal upplevelse. Pennalismen kunde vara stenhård. Iwan Aminoff gick till sjöss på 1850-talet och har berättat om sin första resa med fartyget STOCKHOLM till Ostasien 1854:

”Wisserligen slogo mig matroserna mig farligt och knappast fanns wäl [en fläck] på min kropp så stor som min hand, som ej var blåslagen… ’Du din satans baron skall hafwa stryk, ty du kommer att slå många’ var matrosernas vanliga yttrande då de slogo mig” Men en dag slog han tillbaka: ”…en dag när de som vanligt åter slogo mig… jag fick tag i en hammare och slog en matros i pannan dermed. Han föll som en slagtad oxe och dermed började en förfärlig kalabalik. Nästan alla överföllo mig, barn som jag var”. Aminoff fick då hjälp av en stor och stark matros som tog honom under sitt beskydd ”och från den stunden var det jag som slog, om någon muckade mot mig och jag fick jämförelsewis ett himmelrike ombord”. Iwan Aminoff ligger begravd på Mariebergs kyrkogård i Majorna.

Kroglivet iland

Att komma iland och roa sig för sina surt förvärvade pengar var något som sjömännen såg fram emot. Oftast kom de inte längre än till hamnkvarterens krogar. Carl R Sjöström arbetade ombord på svenska och engelska segelfartyg på 1890-talet och har berättat om detta. Han hymlar inte om sjömanslivet iland, men gör heller ingen stor sak av det. Han talar om att de när fartyget skulle lämna Kapstaden ”Tog adjö av bekantskaper” eller när det kom till London hösten 1899 ”var vi inte bättre än några andra sjömän, men inte sämre heller”. Han skriver också om hur svårt det kunde vara att hålla i sina ihoptjänade pengar iland:

”…efter att ha legat 6 veckor i London…var det inte mycket kvar av kovan…utan när dom fått njuta av den vitgula skottska drycken på West India Dock Roads här omnämnda förlustelseställe och der möjligen var några shilling över, tog dom allestädes närvarande systrarna, som dom så gerna ville vara så länge kovan räckte, när den var slut var det i de flesta fall slut med den förut mycket åtråvärda släktskapen, hand om vad som var kvar… alla fick vi betala våra läropenningar, en del hade roligt på sitt vis…” Han preciserar inte närmare vad umgänget med ”systrarna” gick ut på.

Nyktrare nöjen

Även de sjömän som ibland besökte hamnstädernas glädjekvarter gjorde ibland också annat: sjömän promenerade i parker, besökte sevärdheter och museer, gick på teater, köpte souvenirer och längre fram i tiden tog de foton om de hade en kamera. De turistade helt enkelt. Uno Qviding (1865-1934) från Karlskrona skrev under sin tid till sjöss på 1880-talet många brev hem till sin mor. I ett av de tidigare breven, daterat 21 februari 1882 i Bremerhaven, berättar han om hur han och 1:e styrman var ointresserade av supandet och alltid brukade göra annat tillsammans:

”Förste styrman är så snäll och hygglig mot mig. Han och jag hafva varit mycket tillsammans, borta och dansat samt på konserter, och det är så roligt då man går med en civiliserad karl, som jag kallar det för, ty de andre äro bara bönder, som endast vill gå och supa. Derföre går jag och Emil Elter alltid tillsammans.”