Örlogsfartyget Stora Sophia var ett av de största skeppen i den danska flottan under 1600-talet, med inte mindre än 50 kanoner ombord! Och Stora Sophia gick ett våldsamt öde till mötes, men kanske inte på det sätt man kan tro. Berättelsen om ”Gamla Soffi” är en historia om ett praktfullt fartyg, naturens makter och spännande vrakfynd.
I maj 1645 var örlogsfartyget Stora Sophia ett av 24 danska fartyg som skulle sätta Göteborg i blockad, med avsikt att Danmark skulle få ett bättre förhandlingsläge vid fredsförhandlingarna i Brömsebo. På kung Christian IV:s order avseglade en dansk flottstyrka mot Göteborg. Först anlöpte den danska flottstyrkan Varberg där de skickade ut ett av de mindre fartygen Rosengalejen för rekognosering, men det skeppet blev snabbt uppbringat av den svenska fregatten Fama. De övriga danska fartygen fortsatte sedan mot Göteborgs skärgård där de ankrade vid Buskär.
Men samma natt, vid midnatt, mellan den 24 maj och 25 maj blåste det upp till kraftig storm. Trots att Stora Sophia hade tre ankare ute blev fartyget pressat mot ett undervattensskär och ett hål slogs upp i skrovet och skeppet började sjunka.
Den danska flottstrykan utgjordes av 14 örlogsfartyg och de övriga var transportfartyg och mindre fartyg. Stora Sophia var det största av dem, och ett av de största skeppen i hela den danska flottan, med 50 kanoner och över 230 man ombord. Befälhavaren ombord var amiral Ove Gjedde. Försvaret av Göteborg utgjordes av Göteborgeskadern som endast hade två medelstora fartyg och 12 mindre skepp och leddes av amiral Martin Thiessen Anckerhielm.
Danskarnas plan var att försöka överraska och angripa Göteborg, men deras planer gick i stöpet. De fick snart meddelande om att den svenska huvudflottan var på väg ner genom Östersjön med Öresund som mål. Den 24 maj samlades det till råd ombord Stora Sophia, där det bestämdes att blockaden av Göteborg skulle avbrytas och skeppen så snart som möjligt skulle återvända till Köpenhamn.
Men samma natt, vid midnatt, mellan den 24 maj och 25 maj blåste det upp till kraftig storm. Trots att Stora Sophia hade tre ankare ute blev fartyget pressat mot ett undervattensskär och ett hål slogs upp i skrovet och skeppet började sjunka. Det finns inte mycket information om själva förlisningen. I svenska källor berättas att 15 personer miste livet och de danska källorna är inte entydiga. I de danska källorna berättas dock att amiral Gjedde bröt sitt högerben då han hoppade ned i en båt innan skeppet sjönk, men att han överlevde.
Amiralen och resterande fartyg återvände till Danmark, men Ove Gjedde var inte populär hos den danske kungen efter förlisningen. Han blev anklagad för att orsakat olyckan och fick betala 70 000 daler som ersättning för Stora Sophia.
Stora Sophia blev kvar på 27 meter djup i Göteborgs skärgård.
I utställningen Hav av historier visas ett urval av fynd som tagits upp av Göteborgs Amatördykarklubb och dykarklubben Poseidon. Det är främst föremål som kommer från officerarnas del av fartyget såsom ett fåtal delar från sjömännens kläder; husgeråd i keramik och tenn samt djurben och kärnor av olika slag. Bland fynden hittas också små glasflaskor och keramikkärl som användes till dyrbara kryddor, örter, oljor eller sprit till läkemedel.
Stora Sophia byggdes Slottö varv vid Nakskov i Danmark av byggmästare Daniel Sinclair, som i sin tur kom från Skottland. Det var färdigbyggt 1630. Danmarks kung seglade regelbundet med fartyget. Namnet Stora Sophia hade fartyget fått från kungens mor, Drottning Sofia.
Ett fartyg som Stora Sophia var en stor och komplicerad krigsmaskin. Utöver allt artilleri och all ammunition ombord var skeppet en arbetsplats och härbärgerade över 200 personer. Det innebar att stora volymer av livsmedel och annan utrustning behövde få plats. Det finns en del uppgifter om fartyget, men det är faktiskt oklart hur stort det var och det finns heller inga målningar av fartyget.
Det finns dock en bevarad inventarie- och besättningslista från 1644 bevarad på Riksarkivet i Stockholm som återger en del om storlek på besättning, artilleri, ammunition och vapen ombord. Listan ger oss en bild över den mångfald som rådde ombord på seglande skepp under 1600-talets mitt. Besättningen uppgick till cirka 230 man och den största andelen var båtsmän, månadsanställda och tvångsutskrivna som skulle sköta riggen och kanonerna. Det fanns också soldater ombord som bemannade kanonerna. Det fanns också två kockar, fältskär, en präst och en profoss, som hade till uppgift att utföra alla ådömda straff.
Enligt listan bestod Stora Sophias artilleri av fyra 48-punds kanoner, arto 24-pundskanoner, tjugo 10-pundskanoner och ett antal 5- och 1-pundskanoner. Alla kanoner var tillverkade i brons. Dessutom fanns det en rad handvapen, ammunition av olika slag, krut, granater, fotanglar och kulor. Krutmängden enligt listan uppgick till nästan 3 ton. Det var stora värden som gick förlorade den natten som Stora Sophia sjönk.
De värdena var man självklart helt medveten om vid tiden för förlisningen, så det fanns ett intresse av att försöka bärga, åtminstone kanonerna. Först fick skotten Alexander Forbes 1656 privilegiet att bärga kanonerna från Stora Sofia, men det skedde aldrig.
År 1658 övertog Hans Albrecht von Treileben privilegiet och 1660 påbörjades bärgningarna vid vraket. I det sedan förnyade privilegiet från 1663 angavs det: ”adt Uptaga Tvenne nedsunckne Crono Skiep Vasen och Sophia på sin egen bekostnadt och dem sedan för sig och de sina niuta och behålla uthan at giöra räckenskap derför.” Vinsten för kanonerna och andra inventarier behövde han inte skatta för. Totalt bärgade Treileben minst 17 kanoner, varav han pantsatte 5 av dem i Göteborg och tog med sig 12 av dem till Holland. Treileben bärgade också Vasas kanoner under samma period samt andra vrak längs de svenska kusterna.
Efter Treilebens bärgning på 1660-talet skulle det dröja 300 år innan någon dök vid Stora Sophia igen. I samband med att Anders Franzén fann Vasa 1956 stötte han på arkivupplysningar om tidigare dykningar som gjorts på Stora Sofia och meddelade Sjöfartsmuseet. Det väckte tankar om att försöka lokalisera vraket.
/
Det var sportdykarklubben Poseidon från Göteborg som började söka efter vraket under ledning av Erik Scott Grindahl. De tog hjälp av lotsen Gunnar Westberg, vars släkt i flera generationer varit lotsar på Brännö, som kunde peka ut en position där fiskarna hade fått upp vrakdelar i trålen. Stället kallades av fiskarna för ”Gamla Soffi”. De började dyka 1961 och fann vrakdelar från ett 1600-talsskepp och två stora kanoner som kunde identifieras som Stora Sophia.
Nästa gång det genomfördes dykningar vid vraket var 1967 och denna gång var det Göteborgs Amatördykarklubb som hade ansvaret för undersökningarna. I en dokumentation från dykningarna rapporteras att vraket var helt täckt av slam och låg på en slät lerbotten. Det gick endast att ta sig till vrakplatsen om sikten var god och det inte blåste för mycket. Det framgår också att det var svårt att orientera sig vid vraket.
Det togs vid dykningarna upp några fåtal föremål utan de gjordes främst för rekognosering och dokumentation. Senare genomfördes regelbundna dykningar av Göteborgs Amatördykarklubb mellan 1986 och 1998. Det togs då upp ett större antal fynd och de finns idag i Sjöfartsmuseets samlingar.
I Sjöfartsmuseets Akvariets samlingar finns omkring 480 poster av material som togs upp av både sportdykarklubben Poseidon och Göteborgs Amatördykarklubb. Materialet består av rester efter mat, olika kärl, personliga tillhörigheter, kanoner samt detaljer från fartyget, kläder och vapen.
Ett urval av vrakfynden finns i utställningen Hav av historier på museet tillsammans med en av kanonerna.
Vrak efter träfartyg bevaras vanligtvis dåligt på västkusten, främst för att skeppsmasken äter upp trä. Men Stora Sophia sjönk ner i leran, vilket har bevarat de nedre delarna av fartyget bättre. Under sommaren 2002 startade Bohusläns museum ett projekt med målet att bromsa ett alltför hastigt förfall av vraket genom så kallad skyddstäckning.
Marinarkeologen Thomas Bergstrand inför ett dokumentationsdyk på Stora Sofias vrakplats. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.